Jag saknar gamla DOS (Krönika)
Det var tider när man kunde läsa en relativt kort manual och sedan veta nästan allt om ett operativsystem. Jag började med DOS (Disk Operating System) i slutet av 1980-talet, och hängde med i alla versioner tills det i i praktiken försvann som fristående produkt i samband med att Windows 95 kom.
Jag saknar gamla goda DOS. Det finns mycket ont att säga om DOS, och det har jag också gjort genom åren. Nu är det dags att prata väl istället.
Först och främst är det mycket svårare att vara märkvärdig idag. Det tog en eller två kvällar att ta sig igenom manualen för DOS. På den tidsinvesteringen förvandlades man från en vanlig datoranvändare till en guru. Det gick att skriva små körbara filer, så kallade bat-filer och trolla fram en massa fiffiga funktioner åt medarbetarna på företaget där jag jobbade, åt vänner och åt vänners bekanta. Alla tyckte det var krångligt att skriva in långa sökvägar bara för att starta ett program. Efter att ha fixat lite i autoexec,bat, config.sys och gjort några extra batfiler, det tog kanske en kvart, så fanns det plötsligt ett menysystem på datorn som gav åtkomst till dess alla funktioner.
Jag skrev också lite mera avancerade bat-filer med lopar och nästlade if-then-satser, vilket fick omgivningen att uttrycka både beundran och tacksamhet. Den tiden är förbi.
Nu måste man sätta sig in i krångligheter som PHP, ASP eller Phyton, språk som säkert är jättebra, men det tar mer än två kvällar att nå gurunivå. För att inte tala om tiden det är att sätta sig in vad som finns under motorhuven på ett modernt operativsystem
Inte ens makroprogrammering medVisual Basic är särskilt snabblärt, även om det ligger nära till hands som ersättare för finesserna man kunde åstadkomma med DOS.
Det var också med DOS som jag hittade en tidig svaghet, så kallad säkerhetslucka, i ett operativsystem. Det här har jag alldrig avslöjat tidigare, men jag hittade på egen hand en brist som gjorde det möjligt att enkelt radera ett helt system.
Det fanns ett kraftfullt kommando som hette deltree. Skrev man det och sedan angav vilken disk man avsåg, exempelvis c:, så raderades allt i rotkatalogen och alla kataloger där under. Nu var inte Microsofts arkitekter dummare än att de förstod att man kunde råka skriva fel disknamn eller rentav lägga in det lite elakt i någons startfil. Därför fanns det en säkerhetsnivå. Man var tvungen att svara ”j” på frågan om man verkligen ville radera hela hårddisken.
Vad konstruktörerna missat var dock att det gick att göra en textfil med innehåller ”j” och ett enter. Om man med vänsterhake, ”<” skickade innehållet i textfilen in i kommandot deltree, så sattes raderingen igång.
En elak person hade naturligtvis kunnat lägga allt i en bat-fil med namnet chess, Leisuresuite Larry eller någon annat av namnen på den tidens populära spel.
Det var den upptäckten som fick mig att förstå vikten av antivirusprogram. Jag använde Dr Solomons i många år för det var överlägset bäst. Insikten om svagheterna fick mig också att gå kurser i recovery - dataåterställning. Båda sakerna räddare både mitt system och företagssystemet massor av gånger.
En av gångerna kom en av de dyra anlitade konsulterna från programvaruleverantören med en installationsdiskett som var smittad av flera virus. Denna person hade under flera veckors tid spridit virus på tidning efter tidning i Sverige utan att veta om det. Det var först när han kom till den tidning där jag jobbade som det uppdagades. Det var den första tidning han hade besökt som hade ett antivirusskydd som jobbade i realtid. Och som var aktivt på alla datorer. Och som larmade i hela systemet att ett virus var på väg in.
Då kände jag mig märkvärdig. Det var pionjäranda, det var på hobbybasis, men det var egentligen ganska amatörmässigt alltihop. Men värt en del i självförtroende. I lönekuvertet var det inte värt ett enda dugg. Dels därför att arbetsgivaren inte förstod värdet och dels därför att man tyckte det var för kul att jobba med för att kräva betalt också. Pre-guldgrävartid, kan vi kalla det.
Tomas Carlsson 2005-12-25
