Textarkiv ©Tomas Carlsson

Det är inte mycket du skulle ge din ena arm för att få. Utom möjligtvis då viktiga telefonsamtal. För då är det många som gladeligen blockerar sin ena arm för att hålla luren till örat.

Sedan slutet av 1980-talet har jag använt olika typer av headset till telefonen. Det började med trådburna och övergick sedan till trådlösa.

Under tiden på Mariestads-Tidningen som sportchef och tekniskt ansvarig på redaktionen förundrades jag över folks förmåga att på olika sätt hantera telefon och anteckningar samtidigt. Många höll telefonen i vänster hand, men för höger öra och skrev sedan så gott de kunde i sina anteckningsblock.

När jag började där 1987 fanns inte ens elektriska skrivmaskiner. Med en bakgrund som ingenjör insåg jag snabbt vilken tid vi skulle spara med datorer, så jag började ganska snart ta alla anteckningar på dator. Eftersom jag skriver med nio fingrar fick det också bli en lösning för telefonen. Då fanns det smarta hållare att fästa i luren, så att densamma gick att fästa med en båge över skallen så att luren satt stadigt vid öra och mun som hållen av en hand.

Så småningom blev det en mera gedigen lösning: specialtelefon, headset-uttag och riktigt dubbelsidigt headset. Redan då insåg jag att det var guds gåva till mina händer.

Tiden har gått och antalet headset som avverkats är otaliga. Nu är det fortfarande dator och telefon som gäller, men datorn använder jag just nu på ett tåg och mobiltelefonen är ansluten till ett trådlöst stereoheadset. Musiken i öronen tonar ned om någon ringer eller jag själv ringer ut. Ljudet är perfekt och jag kan göra precis vad jag vill, röra mig fritt och känna mig totalt obegränsad. Varje gång jag får samtal i en trådbunden telefon får jag en känsla av att vara fastbunden, som om halva min tid slösas på att huvudet används till samtalet, medan resten av kroppen inte kan göra annat än det man kan göra med en hand i närheten av telefonapparaten.

© Tomas Carlsson 2009-02-18

Det är inte lätt att få tag på jurister som vill prata i en fråga med utgångspunkt från andra än varumärkesägare. När jag jagade advokater för ett uttalande om länsrättens dom som gynnade vägverkets rätt att ta tillbaka registreringsplåtarna med GOOGLE på, ville de inte förknippas med fallet.

Min tolkning är att de bedömde domen som felaktig och att privatpersonen borde ha rätt att behålla skyltarna. Ett sådant uttalande skulle riskera att Google inte skulle anlita just den advokatbyrån.

I korthet: En person i Helsingborg har ansökt och fått beviljat att ha GOOGLE som registreringsbeteckning på bilen. Företaget Google Sweden kontaktade vägverket och krävde att de återkallade skyltar. Det gjorde vägverket - vilket de flesta förvaltningsjurister jag pratat med de senaste åren anser inte går. I förvaltningslagen finns nämligen en bestämmelse om att beslut som är gynnande för en enskild person inte får ändras till nackdel.

Till slut fick jag tag på duktiga jurister kopplade till universitetsväsendet utan kommersiella kopplingar till marknaden för varumärkesskydd. De tyckte att domskälen var märkligt formulerade.

Men vem skyddar dem som har rättigheter i strid mot en varumärkesägares krav? Utan egentligen veta, misstänker jag att det finns massvis av duktiga advokater som kan försvara ett varumärke, men betydligt färre som är duktiga på att försvara rätten att använda en beteckning på lagligt sätt när varumärkesägare klagar.

Artikeln heter Googlebilen finns inte mer och är publicerad hos Realtid.se.

Jag skrev ett annat blogginlägg om saken när ärendet seglade upp för ett par år sedan. Det heter Google bussade på vägverket.

Här finns varumärkeslagen. Här finns varumärkesregistret.

©Tomas Carlsson 2009-02-04