Textarkiv ©Tomas Carlsson

Jag höll i förra veckan i en kurs för journalister som handlar om prylar, tjänster och program för snabba publiceringsflöden.
En av eleverna skrev i söndags en krönika i SVD om saken:
Rörlig bild skräckfilm för avtalsinnehavaren

Jag gillar särskilt formuleringen: “läraren Tomas Carlsson (203 centimeter lång medial enmansorkester) gav en digital dinosaurie som jag nytt liv.”

Här är förresten länken till kursbeskrivingen hos Fojo: Prylarna och programmen

© Tomas Carlsson 2009-04-14

När det gäller kamera har jag alltid sagt att den minsta kompaktkameran är den bästa därför att den finns med när kamera behövs. Alltså tas de flesta av mina bra bilder med den lilla kameran och inte med den större, trots att den större har mera finesser och mera avancerad teknik.
Samma sak gäller nu med bärbar dator. Därför förbannar jag lite att jag i våras skaffade en bärbar - visserligen med stor härlig skärm och allt annat smått och gott jag tyckte behövdes i datorn. Men den är för tung för att släpas med överallt.
Nyligen testade jag LG:s nya X110 - en så kallad netbook. Den är liten som damernas lilla handväska på balen, något tyngre (såvida inte balväskan rymmer en fickplunta förstås) och betydligt mera användbar än den stora klumpigare datorna.
Skrev en test för Realtid.se och artikeln heter Minsting för affärsmän.

Och nu upptäcker jag situation efter situation då jag behövt en dator, men inte har någon tillgänglig därför att den jag har är för tung och jag inte skaffat någon netbook ännu.

Jag ser i annonser att det finns många netbooks att välja mellan. Men en sådan här dator är som bäst när den har inbyggt 3G, dvs mobilt internet. Jag tror att det kommer att ändra vårt sätt att leva våra liv när fler och fler skaffar sådana nyttiga apparater. Och många gör det nu - de säljer väldigt bra har jag förstått. Jag är inte förvånad.

Känner jag mig själv rätt har jag en netbook-modell före sommaren. Vilken det blir hänger på vad vårens nyheter har att erbjuda. Men en handväska i lagom storlek till blir det i alla fall. En liten väska med en liten dator, men med större användbarhet än en stor maskin som står kvar hemma på kontoret för det mesta.

©Tomas Carlsson 2008-12-14

Att kopiera en film kostar: en dator, ett kopieringsproogram, ett koperingsmedia och el, samt internetuppkoppling kanske för att ladda hem filmen. därtill kommer tid och värderar man sin egen fritid kostar det också exakt den summan i krångel i kopieringstekniken, mm.

Att sprida en film som en “pirat” innebär också kostnader. Och de flesta spridningspirater gör det inte i något slags ideelt syfte. De tjänar i form av att de bidrar till volymen av spritt material coh därmed också kan ta hem eller få kopior av andra i gengäld och därigenom få tillgång till material de inte annars skulle ha tillgång till.

Inom andra områden är kopiering av immateriella värden också förknippat kostnader och utbyte. En hundralapp är en slags immateriellt värde eftersom själva mediet inte motsvarar det utbyte man kan få av själva innehållet: siffrorna 100 kr.
Att kopiera 1000 hundralappar innebär en ringa kostnad i förhållande till utväxlingen, och mera ringa ju högre värde på sedlarna man kopierar.
Det är ingen som har några synpunkter på att staten anser sig ha upphovsrätt att producera sedlar, eftersom var och en har intresse av att det inte kopieras hejvilt för att inte intjänade pengarna skall sjunka i värde. Till slut skulle det monetära systemet få hög inflation.

Alltså acceptar alla att upphovsrätt på just sedlar vidmaktshålls med den striktaste kontroll. Om alla människor skulle vara upphovsrättsägare till film, musik, text och andra sådana immateriallet värden som de har egenintresse av, så tror jag inte att upprördheten över upphovsrättslagarna skulle vara lika spridd. Tvärtom.

Exempelvis kunde man börja avlöna folk med inteckningar i upphovsrättsskyddat material. Istället för 20 000 kronor i månadslön så får du 0,05 procent av intäkterna på Gessles nästa cd.

Då skulle det vara kul att se hur saker utvecklade sig för “spridarna” som gratis tillhandahåller det som ägarna tänkt sig att köpa bröd och smör för.

©Tomas Carlsson 2008-12-02

Jag fick tips om Kapitel1 - sajten där man lägger in bokmanus, blir läst och betygsatt. Eller bara läser och sätter betyg. Det går också att kommentera böckerna.

Provade att lägga in en text där - en kortroman jag skrev för 23 år sedan. Den låg i någon arkeologisk mapp i datorn. Du hittar texten under titeln Att slakta ett svin.

Den ligger under kategorin spänning och är inte någon barnbok.

Läs den gärna och sedan kanske du själv lägger in en text. Då går det bra att tipsa om den boken i kommentarerna här nedan.

Om min kortroman blir läst, kanske jag nu 23 år senare skriver ett nytt kapitel…

Kapitel1 lockar med att bäste författaren ska få ett kontrakt med Piratförlaget. Men det lockbetet är nog inte huvudanledningen till att lägga upp böcker där. Istället är det möjligheten att bli läst och betygsatt som känns med lockande.

© Tomas Carlsson 2008-11-22

Vitsen med att ha både ditt skrivbord och dina program på nätet istället för på en lokal dator är att du inte längre blir beroende av en enda terminal. Nackdelen är att du blir beroende av att ha en internetuppkoppling.
Jag har testat två svenska system i artikeln Datorduellen bland molnen i tidningen Ny Teknik.
Tekniken är ännu i sin linda, men några finesser är tankekittlande. Bland annat att du kan dra ett fönster ut mot kanten av din skärm och få det att dyka upp hos din kollega/kompis, och på så sätt visa eller samarbeta om ett dokument.
©Tomas Carlsson 2008-11-14

Det är en attack mot Microsoft, det är ett politiskt utspel om hur webben bör användas och det är en sammanlänkning av datorn och webben.

Jag har testat och skrivit om webbläsaren i artikeln Ny Teknik testar Googles webbläsare.

©Tomas Carlsson 2008-09-03

Bättre sätt att framkalla paranoia finns nog inte. Installerade spionprogrammet Spector Pro på en bärbar dator. Sen testade jag att spionera på mig själv. När jag såg att i princip allt jag gjorde vid datorn kunde återkallas av den som installerat programmet blev jag, hmm, mörkrädd.
1. Om någon installerat ett sådant program utan att jag vet det på någon av mina datorer så har jag inga hemligheter längre. Password till banken, ja, allt syns tydligt och klart.
2. När jag avinstallerat det, hur vet jag att det inte finns någon liten rest kvar någonstans, en rest som den med rätt kunskaper kan utnyttja för att kompromentera datorn. Hej, hej, CIA, typ.
Så jag “slängde” datorn, dvs gav den som lekdator till min lilla dotter. Tur att den inte var helt ny och dyr.

Jag har skrivit om Spector Pro här:
Chefens bästa spionprogram i tidningen Ny Teknik.

© Tomas Carlsson 2008-08-28

Innan filmen om Arn kom tänkte jag att den måste vara svår att filma eftersom själva storyn är så tunn och boken egentligen handlar om att beskriva ett historiskt skeende när marknadsekonomin byggdes upp i Sverige.
Nu har jag hört flera personer berätta om att filmen är precis så tråkig som jag förväntat mig och dessutom har filmen sågats rejält i flera tidningar. Pekoral, urusel, för lång och dålig dialog är några av tillmälena.
Så då är jag varnad. Men de som inte är varnade och lägger pengar på ett biobesök, måste ju kunna klaga. Om filmen nu marknadsförs som en av de största filmsatsningarna borde ju Allmänna Reklamationsnämnden, ARN, kunna ta sig an fallet. På ett ridderligt sätt får man hoppas.

© Tomas Carlsson 1150-01-10

Kan en prostituerad ha rätt? Det är den genomgående frågan som ställs av Petra Östergren i hennes bok Porr, horor och feminister.
Petra vänder sig mot radikala feminister som inte tar “sexarbetare” på allvar och därmed förmedlar en förenklad och utplattad syn på prostituerade. Bara genom att förstå att det inom området även finns starka och självmedvetna kvinnor kan man förhindra vidare spridning av bilden av kvinnan som offer.
Boken kan på det sättet ses som ett viktigt och klarsynt inlägg i debatten om jämställdhet. Den blir en motkraft till dem som vill omyndigförklara de röster som kommer från det tabubelagda yrket som “sexarbetare” bedriver. Radikala feminister vägrar tro på att det är ett komplext område som kan innehålla allt från affärsmässiga företagare till ofrivilliga offer. Det menar Petra Östergren är en starkt förenklad och kontraproduktiv syn. Det tabubelägger området och skuldbelägger gruppen, vilket i sin tur skickar dem in i en gråzon där det inte går att få insyn. Det i sin tur är inte alls till hjälp för dem som hamnat där ofrivilligt och verkligen är offer.
Person efter person vittnar om hur sexarbete inte alls behöver vara jättehemskt och något man tar till som absolut sista utväg. Det är kvinnor som lider mera av samhällets syn på att sexuella tjänster byts mot pengar, än av att faktiska utföra jobbet. En kvinna vittnar om att hon är mera rädd för att släkt och vänner ska få reda på vad hon sysslar med, än att råka ut för våld i jobbet.
Genomgående ges en insyn där man successivt förstår att dessa kvinnor som intervjuas anser att de har kontroll och att det är torskarna som är offer i deras värld. Som läsare förbluffas man även över hur dessa kvinnor driver sin verksamhet enligt samma tankesätt som vilken småföretagare som helst. De planerar sin arbetstid, de har budget och en del vill till och med betala skatt för att göra rätt för sig i samhället.
Det kan vara svårt att först, ja för vissa är det nog omöjligt, men man måste inte utgå ifrån sig själv och sina känslor, för att acceptera att andra kan ha ett annat synsätt på det de sysslar med, än vad man själv skulle ha haft i den situationen.
Petra Östergren redogör för hur hon först fallit för de radikala feministernas argument och själv bidragit till att sprida bilden av kvinnan som ett hjälplöst offer. Men genom att studera, göra grundlig research och verkligen undersöka hur det ser ut i verkligheten har hon fått en annan, mera komplex, bild av kvinnor i sexbranschen.
Man må tycka vad man vill om dem som har sex som jobb, men Petra Östergren har onekligen en poäng. Det är först när vi betraktar och behandlar dessa kvinnor som myndiga och med möjlighet till fria val, som vi också kan förändra bilden av kvinnor till de handlingskraftiga individer de är.
Bara det faktum att alla kvinnor i kris inte blir prostituerade, utan väljer andra sätt att lösa sin situation, är bevis nog för att man inte behöver vara i sexbranschen som lösning på sina problem.
Prostitutionsprojektet i Malmö på 1980-talet, lyckades bra med att få bort flickor från gatan, tack vare synen på dem som individer med val. Genom att erbjuda dem alternativ, minskade antalet rejält. Alla gick inte att få bort från prostitution, vilket sannolikt hänger samman med att de inte ville, de gjorde valet att stanna kvar.
Typiskt för den här typen av böcker är att de förmedlar uppgifter som kan vara svåra att ta till sig och erkänna. Det leder till att det nya tankesättet nästan helt förtigs i debatten. Konstigt nog har dock inte boken utsatts för riktigt hårda angrepp, vilket jag tror hänger samman med att den är skriven av en kvinna - och en som uppenbarligen inte har några som helst likheter med ett offer. Hade den varit skriven av en prostituerad så hade den setts som ett försvarstal, och enligt alla Freuds och Jungs principer förkastats totalt.
Man kan bara fantisera om hur den hade tagits emot om den hade varit skriven av en forskare av manligt kön.
Sådant är klimatet just nu. Man kan hoppas att den här typen av litteratur blir droppar som sakta urholkar stenen. Att fler vågar diskutera frågorna i mera komplexa termer där det inte finns bara en enda svart/vit sanning.

© Tomas Carlsson 2007-11-07