Skildra - textarkiv, ©Tomas Carlsson

För flera år sedan registrerade jag mig på Google AdSense. Jag både skriver om bloggar och håller kurser om bloggning, så det var helt enkelt tvunget att sätta sig in i tekniken.
På den här bloggen la jag in ett litet annonsblock på en inte alltför framträdande plats. Men det började ticka lite smått i pengaräknaren på mitt annonskonto hos Google. Mera tick desto oftare det kom nya inlägg till bloggen.
För ett par månader sedan, dvs efter flera år, ramlade det in en check på drygt 600 kronor. Jag hade uppnått den magiska gränsen 100 US-dollar, vilket är den nivå man måste upp till innan det betalas ut några pengar.
Det var extremt krångligt att få ut pengarna, för min bank fick skicka iväg checken för verifiering och sedan kostade det dessutom 150 kronor i uttagsavgift eftersom det gällde en utlandsbank.
Men efter några veckor kom pengarna, och de gick rakt in i min lilla frilansfirma - för jag har ju tjänat pengarna genom att blogga kring min journalistik. Det slog mig dock hur enkelt jag hade kunnat plocka ut pengarna till mitt privatkonto istället. Och det slog mig att det nog slår andra också. Kollade med Skatteverket, och jodå, de jagar AdSense-annonsörer.

Det är som mest några hundra som läser den här bloggen om dagen. Hur mycket pengar tjänar då inte aktiva bloggare med tusentals eller tiotusentals besökare om dagen? Och man kan fråga sig var den lagliga och moraliska gränsen går för när intäkterna ska redovisas som näringsverksamhet. Enligt skatteverket från första kronan.

Du bloggare, och härmed också näringsidkare, redovisar du dina adsense- och affiliate-intäkter i näringsverksamhet och skattar för det?

Jag har skrivit om detta i Få bloggare skattar för Googleintäkter hos Ny Teknik.

© Tomas Carlsson 2008-04-14

Många gjorde sig lustiga över att Google Translate i sin introduktion av svenska som ett av översättningsspråken, inte var helt felfritt. Visst blir det kul att översätta från svenska till kinesiska och sedan tillbaka, men man glömmer att vissa språk har ett annorlunda sätt att säga saker på. Finska har exempelvis inga genus. Då blir det svårt att översätta tillbaka, det är självklart. Annars är en rolig fredagslek att översätta från svenska till ett annat språk, till ett tredje och fjärde och sedan tillbaka till svenska igen. Det blir som viskleken när den första i ringen säger en mening i örat på nästa, som viskar vidare och när sista man sedan säger sin mening är den helt galen. Lek, som sagt.
Nu allvar:
Istället, när jag själv också tänkt efter lite, är det väldigt värdefullt att det nu går att förstå webbsidor eller text på språk som man tidigare inte skulle drömma om att förstå.
Det kommer att påverka vårt samhälle. Som Fredrik Hären så vist påpekat under sin föreläsning på Kunskapens dag (youtube) så lever vi i en del av världen som bara förstår oss själva, medan stora delar av Asien och Afrika både förstår oss och sig själva.
Det händer mycket i Korea, Kina, Taiwan och andra länder “over there”, men vi har inte en susning. Förvånat noterade folk nyligen hur stora Huawei - Kinas svar på Ericsson - är och kommer att bli. Nu sitter massor av svenskar med mobilt bredband med ett modem från Huawei, men ingen förstår riktigt att det egentligen är på bekostnad av Ericsson och SonyEricsson, som då INTE är leverantör av dessa massprodukter.
Om vi läst lite mera på affärssidorna i asiatiska webbtidningar, så hade vi vetat och också kanske fått ideer om sätt att hänga med i deras utveckling - för den går fort.
Nu går det - med Google Translate - som bland annat översätter från mandarin (kinesiska) till svenska.
Det blir yxigt ibland, men det blir begripligt.

Här är tio sätt att använda gratis översättningstjänster:
1. Följ med i media via webbtidningar i länder där språket inte ens har våra bokstäver. Kolla in t ex IT-sidorna i Koreanska tidningar. (indiska tidningar, där det händer mycket, är ofta engelskspråkiga).
2. Korrespondera med kollegor i din bransch som du tidigare inte kunnat diskutera med. Gå med på e-postlistor som är betydelsefulla i denna del av världen. Tipsa dem om Google Translate, och nämn att du använder det, så blir dina värsta grodor förlåtna.
3. Lägg in automatiska översättningsfunktioner på din egen hemsida, så att andra länders besökare enkelt kan läsa dem. Google Translate har ett verktyg för detta.
4. Sök avgränsat med Googles sökfunktion i Translate så att bara resultat på ett visst språk visas. Du blir förvånad över hur olika nyheterna kan vara där jämfört med här.
5. Lägg in en knapp i bokmärkeslisten i webbläsaren för att snabbt översätta text du markerat på en sida.
6. Slå upp enstaka ord i “uppslagsverket” som finns hos Google Translate.
7. Nätflirta jorden runt. Äktenskapsmarknaden för Västvärlden har plötsligt mångdubblats.
8. Reseplanera. Du hittar mera genuina attraktioner när du tittar i information för inhemska turister i det land du ska åka till.
9. Lär dig ett nytt språk. Du och en vän kan börja korrespondera på exempelvis ryska. Om ett år kan ni språket halvflytande.
10. Imponera på chefen. Översätt den senaste rapporten du producerat till mandarin. “Jag tyckte det var lika bra att göra det i farten eftersom Kina är en så stor marknad och de kanske hittar den då på nätet och köper från oss”.

Jag har skrivit om Google Translates lansering hos Realtid.se i artikeln Nu kan du kinesiska.

© Tomas Carlsson 2008-05-13

Jag har för Magasinet Verkstäderna kartlagt utbildningar i Sverige som har inriktning mot jobb i verkstadsindustrin.
Industrin har svårt att hitta folk och har därför inte tempot uppskruvat på högsta nivå.
Ofta är utbildningssätena dåliga på att göra sig kända annat än i närområdet.
De sajter som finns för studerande har heller inget enkelt verktyg för att lista aktuella utbildningar inom en viss bransch. De listningar som finns är antingen för detaljerade, eller för grova.

Här är hela listan med utbildningar för verkstadsindustrin.

Läs även den här artikeln: Alla utbildningar för verkstadsindustrin

© Tomas Carlsson 2008-04-26

När jag nu under våren testade 20 webbhotell för Råd & Rön slogs jag av hur mycket tjänster flera av dem bakat in i priset.
Det är trevligt med alla automatiska verktyg som fixar och donar åt en, utan att man själv behöver tänka så mycket. Speciellt funktionerna för installation av bloggar, butikswebbar eller publiceringssystem.
Ibland blev det dock begränsad funktionalitet, så det verkar vara allra säkrast att själv manuellt installera exempelvis Wordpress.

Här är Råd och Röns senaste bilagor.

Här är en direktlänk till den 14-sidiga bilagan med testet av 20 webbhotell.

©Tomas Carlsson 2008-04-25

1200 av de smartaste och mest engagerade it-teknikerna från hela världen samlas tre gånger om året för att konferera dagen och natten lång när IETF, Internet Engineering Task Force, har sina träffar. Nu senaste var det i Vancouver, Kanada och jag hade möjlighet att vara med. IETF utvecklar ny internetteknik och gör dem till standarder.
Det intressanta är kombinationen av styrning och distribuerad makt. Alla får vara med, men blir inte tagna på allvar förrän kunskapsnivån nått en anständig höjd. Den som inte läst på och är insatt avslöjas fort. Samtidigt kan de som verkligen är insatta länge och väl diskutera rena hårklyverifrågor om formuleringar i de färdiga dokumentationerna.

Här är en analys jag skrivit på engelska: The Unique Political Soul of the IETF.

Här är ett porträtt på en trevlig kille från en annorlunda del av IT-världen: An Interview with ISOC Fellow Subramanian Moonesamy.

Lite bilder blev det också. Sällan har jag sett ett så välutvecklat laptop-missbruk, vilket framgår av mitt Flickr-set Vancouver_IETF.

Dens om är intresserad av Vancouver och stadens charm tittar på setet Vancouver This Is. Bland annat hittade jag en helt underbar liten ö under en gigantisk bro och på den ön fanns det två mycket speciella och fina mikrobryggerier.

©Tomas Carlsson 2008-02-28

Enligt artikeln i Dagens Nyheter om att Microsoft lägger bud på Yahoo kan det ske en sorts sammanslagning av företagen. Det känns lite som om Microsoft försöker tugga i sig det som växer runt den hage där Google lever frodigt och växer till en allt större guldkalv.
Det är såklart väldigt intressant om två så pass angelägna aktörer på webbmarknaden går samman för att bättre stå upp mot Googles framfart. Nu är det ju inte bara position och närvaro som bestämmer om det blir framgång. Det handlar även om hur tjänster hänger samman och vad mer nyttan kan vara för en användare av att vända sig till en leverantör.
Enligt min bedömning har varken Yahoo eller Microsoft riktigt varit inne på samma linje som Google i det avseendet. Det är mycket mera prål, blippande och annat störande på MicroYahoos sajter, som gör att det känns som mindre omtänksamma platser att vara på.
En sak som säkert många undrar över är vad som händer med Flickr vid en eventuell sammanslagning. Yahoo äger ju denna fototjänst, och det har varit okay för många att skaffa sig utrymme där, men många är avogt inställda till Microsoft och frågan är vad som då händer med Flickr. Trots att Flickr är betydligt bättre än Googles Picasaweb, kan just associationen till ett nytt företag få fler att söka sig över till Google även på den typen av tjänst.

© Tomas Carlsson 2008-02-01

Hur spännande är det inte att se att den it-intresserade medelålders mannen nu passeras av den mode och kulturintresserade kvinnan i Hans Kullins återkommande undersökning av bloggare i Sverige?
Riktigt kul. Läs mera i min artikel Kvinnor är nu flitigast på att blogga.

© Tomas Carlsson 2008-01-31

Jag kör numera endast ordbehandling via webben, i en webbläsare. Det är mycket bättre än att göra det i ett program på datorn, exempelvis Word. Har provat nu ett bra tag, och de nya möjligheterna är överlägsna, men märk väl att då handlar det enbart om ordbehandling, inte om dokumentformgivning. Word är nämligen en mastodont som för länge sedan slutade vara ett program för att enbart skriva in text i. Det märks inte minst varje gång man ska starta det och sedan ladda in ett dokument. Bara antiviruskontrollen tar längre tid än man lyckas hålla idén om vad man skulle skriva i huvudet.
Senast i raden av program för webben jag testat är Adobes Buzzword, vilket jag skrivit om i artikeln “Skriv snyggt med Buzzword” i Ny Teknik. Det är bättre än ordbehandlaren i Google Docs, men jag håller kvar vid Docs eftersom jag har en så stor bank av dokument där och det är så lätt att söka bland dokumenten när de är samlade på samma ställe.
Största oron är att inte komma åt sina dokument när internetuppkopplingen inte fungerar. Det har hänt mig. Då fick jag koppla upp mig med modem till ett gammal swipnet-abonnemang, hämta hem den halvfärdiga texten och fortsätta i - ja ni vet det där programmet jag nämnde i början. Men det var när Telia ADSL hade ett stort sammanbrott på den lokala telestationen som varade i fem dagar, och det får vi inte hoppas blir en vanlig företeelse.
Men ordbehandlarna på webben har en bit kvar för att fullständigt duga som ersättare, vilket jag samtidigt skriver om i artikeln i den här artikeln i Ny Teknik. Eftersom det ändå har hänt mycket sista året med webbprogrammen räknar jag med att vid den här tiden nästa år avinstallera alla sådana program på datorn och bara köra via webben.
Varför köra lokalt, när jag vill röra på mig och kunna jobba var jag än är?
©Tomas Carlsson 2008-01-30

Jag satt och tittade på reklamen för nya Macbook Air, Apples bärbara dator som de uppger är tunnast i världen. Intressant tyckte jag, och flera av nyheterna kändes riktigt spännande. Men när jag granskade specifikationerna fick jag klart för mig att den var 19,4 millimeter tjock. Det som gör att den ser smal ut är att kanterna är avfasade, på samma sätt som platta teveapparater idag görs för att de ska se smalare ut.
Det har i många år funnits bärbara pc som är klart tunnare än så. Och som också väger mindre.
Men i Apples reklam finns en bild där man ser datorn från sidan. Den ser väldigt lång och smal ut.
Märkligt lång och smal för att vara såpass tjock ändå. Jag tog helt enkelt fram linjalen och mätte upp måtten datorn har på bilden på min bildskärm. Sedan jämförde jag förhållandena bredd/höjd med de tekniska specifikationerna och fann att bilden var kraftigt manipulerad, utdragen.
Det känns ju onödigt att så kraftigt överdriva något som redan verkar rätt så bra. Att luras så pass mycket med bilden är att gå över gränsen, så jag bestämde mig för att det skulle ut på något sätt. Själv är jag fullt upptagen med andra jobb, så jag tipsade Ny Teknik, där jag annars ofta skriver. Så här blev deras “tillbakamanipulation”.
Artikeln heter Apple bluffar om tunnaste datorn.

© Tomas Carlsson 2007-01-19

Innan filmen om Arn kom tänkte jag att den måste vara svår att filma eftersom själva storyn är så tunn och boken egentligen handlar om att beskriva ett historiskt skeende när marknadsekonomin byggdes upp i Sverige.
Nu har jag hört flera personer berätta om att filmen är precis så tråkig som jag förväntat mig och dessutom har filmen sågats rejält i flera tidningar. Pekoral, urusel, för lång och dålig dialog är några av tillmälena.
Så då är jag varnad. Men de som inte är varnade och lägger pengar på ett biobesök, måste ju kunna klaga. Om filmen nu marknadsförs som en av de största filmsatsningarna borde ju Allmänna Reklamationsnämnden, ARN, kunna ta sig an fallet. På ett ridderligt sätt får man hoppas.

© Tomas Carlsson 1150-01-10

Jag älskar att läsa böcker om matens kemi och vad det egentligen är som händer i maten. Därför har jag i ett par år grunnat på att skriva om den Spanske kocken Ferran Adriá som trollar fram fisksmakande dammråttor och annat mystiskt från helt överraskande val av råvaror. Till slut blev det av och artikeln blev så här:
Kökets superkemister provocerar smaklökarna i webbtidningen Realtid.se.

Låt julskinkan rymma och lek lite med maten.

Har jag tur kanske jag en dag organiserar mig tillräckligt för att skriva matboken som jag samlat material till i flera år. Men det är roligare att åka runt i Europa och prova mat, än att skriva om den och fotografera den. Men en vacker dag blir jag säkert tillräckligt mätt och tillräckligt fattig att jag inte har något val.

Lycka till i köket och God Jul!

Tomas Carlsson

I artikeln Ulf Adelsohn kritiserar SVD säger den förre moderatledare att han bojkottar tidningen genom att göra ett uppehåll i sin prenumeration.
Adelsohn är styrelseledamot för SJ AB, ett av de företag i Sverige som minst av alla verkar bry sig om sina kunder. Och ett av de statliga monopol som tillsammans med Telia och Posten verkar ha lyckats bevara den arroganta attityden till kunderna från eran då folket fanns för staten och inte tvärtom.
Ulf Adelsohn har till mig uttryckt ett totalt oförstående för ilska och missnöje med hur totalt respektlöst SJ:s kunder behandlas. Alla känner till SJ:s dåliga förmåga att leverera det som står på kontraktet/biljetten, men också hur totalt hopplöst det kan vara att försöka få någon service när det verkligen behövs. Exempelvis på en station när tåget är försenat och någon nitisk tjänsteman stänger väntsalarna och kör ut folk i femtongradig kyla.
Och för Adelsohn är det okay att bryta mot konsumentlagarna och kompensera kunder med rabattkuponger som bara gäller i tågens restaurangvagnar. Och han kan göra så av en enda anledning: det är omöjligt att bojkotta SJ.
När nu morgontidningen inte dimper ner i lådan varje morgon hemma hos familjen Adelsohn, så föreslår jag att den tiden istället används att komma på bra sätt att förbättra kundservicen i det företag han är ytterst ansvarig för. Ett företag som berör nästan varenda person i det här landet.

©Tomas Carlsson 2007-12-18

Det är inget nytt och ingen som höjer på ögonbrynen åt att Idol-Andreas mobbas på diskussionsforum, till exempel det på TV4.
Däremot finns det anledning att fundera över vad det är kvällstidningarna sysslar med när de aggregerar uttalanden så att de blir megafoner och förstärkare av mobbningen.
Det är en sak att skriva om att någon mobbas och en annan att föra fram uttalande efter uttalande. Det är inte konstigare än att den som förmedlar ett hot också blir en mekanism i själva hotet, ungefär som är Aftonbladet åkte dit för att ha publicerat hotbilderna mot en kändis och en polis.
Orsaken till att kvällstidningarna gör så är att de tjänar pengar på det och struntar i etik eller moral. De hade vunnit mera respekt genom att bara skriva om mobbingen, men strunta i att citera alla de värsta tillmälena. Respekt är lönsamt på lång sikt.

© Tomas Carlsson 2007-11-26

Kan en prostituerad ha rätt? Det är den genomgående frågan som ställs av Petra Östergren i hennes bok Porr, horor och feminister.
Petra vänder sig mot radikala feminister som inte tar “sexarbetare” på allvar och därmed förmedlar en förenklad och utplattad syn på prostituerade. Bara genom att förstå att det inom området även finns starka och självmedvetna kvinnor kan man förhindra vidare spridning av bilden av kvinnan som offer.
Boken kan på det sättet ses som ett viktigt och klarsynt inlägg i debatten om jämställdhet. Den blir en motkraft till dem som vill omyndigförklara de röster som kommer från det tabubelagda yrket som “sexarbetare” bedriver. Radikala feminister vägrar tro på att det är ett komplext område som kan innehålla allt från affärsmässiga företagare till ofrivilliga offer. Det menar Petra Östergren är en starkt förenklad och kontraproduktiv syn. Det tabubelägger området och skuldbelägger gruppen, vilket i sin tur skickar dem in i en gråzon där det inte går att få insyn. Det i sin tur är inte alls till hjälp för dem som hamnat där ofrivilligt och verkligen är offer.
Person efter person vittnar om hur sexarbete inte alls behöver vara jättehemskt och något man tar till som absolut sista utväg. Det är kvinnor som lider mera av samhällets syn på att sexuella tjänster byts mot pengar, än av att faktiska utföra jobbet. En kvinna vittnar om att hon är mera rädd för att släkt och vänner ska få reda på vad hon sysslar med, än att råka ut för våld i jobbet.
Genomgående ges en insyn där man successivt förstår att dessa kvinnor som intervjuas anser att de har kontroll och att det är torskarna som är offer i deras värld. Som läsare förbluffas man även över hur dessa kvinnor driver sin verksamhet enligt samma tankesätt som vilken småföretagare som helst. De planerar sin arbetstid, de har budget och en del vill till och med betala skatt för att göra rätt för sig i samhället.
Det kan vara svårt att först, ja för vissa är det nog omöjligt, men man måste inte utgå ifrån sig själv och sina känslor, för att acceptera att andra kan ha ett annat synsätt på det de sysslar med, än vad man själv skulle ha haft i den situationen.
Petra Östergren redogör för hur hon först fallit för de radikala feministernas argument och själv bidragit till att sprida bilden av kvinnan som ett hjälplöst offer. Men genom att studera, göra grundlig research och verkligen undersöka hur det ser ut i verkligheten har hon fått en annan, mera komplex, bild av kvinnor i sexbranschen.
Man må tycka vad man vill om dem som har sex som jobb, men Petra Östergren har onekligen en poäng. Det är först när vi betraktar och behandlar dessa kvinnor som myndiga och med möjlighet till fria val, som vi också kan förändra bilden av kvinnor till de handlingskraftiga individer de är.
Bara det faktum att alla kvinnor i kris inte blir prostituerade, utan väljer andra sätt att lösa sin situation, är bevis nog för att man inte behöver vara i sexbranschen som lösning på sina problem.
Prostitutionsprojektet i Malmö på 1980-talet, lyckades bra med att få bort flickor från gatan, tack vare synen på dem som individer med val. Genom att erbjuda dem alternativ, minskade antalet rejält. Alla gick inte att få bort från prostitution, vilket sannolikt hänger samman med att de inte ville, de gjorde valet att stanna kvar.
Typiskt för den här typen av böcker är att de förmedlar uppgifter som kan vara svåra att ta till sig och erkänna. Det leder till att det nya tankesättet nästan helt förtigs i debatten. Konstigt nog har dock inte boken utsatts för riktigt hårda angrepp, vilket jag tror hänger samman med att den är skriven av en kvinna - och en som uppenbarligen inte har några som helst likheter med ett offer. Hade den varit skriven av en prostituerad så hade den setts som ett försvarstal, och enligt alla Freuds och Jungs principer förkastats totalt.
Man kan bara fantisera om hur den hade tagits emot om den hade varit skriven av en forskare av manligt kön.
Sådant är klimatet just nu. Man kan hoppas att den här typen av litteratur blir droppar som sakta urholkar stenen. Att fler vågar diskutera frågorna i mera komplexa termer där det inte finns bara en enda svart/vit sanning.

© Tomas Carlsson 2007-11-07

Folk är upprörda över villkoren de godkänt hos Facebook. De menar att det inte går att läsa en massa villkor och att det är för snårigt. Nu känner de sig lurade och kräver att Facebook ändrar sina villkor.
Frågan är om det går. Villkoren i det här fallet är till för att Facebook ska fungera så som Facebook gör. Nämligen att länka till material mellan användare. Att publicera en användares material på en annan användares profil och News feed.
Så tolkar jag villkoren i alla fall. Häng me:

Jag har hört det där snacket i en vecka nu om att Facebook är ont, för att de har villkor som innebär att de äger allt material som användarna lägger upp där.
När jag vädrar en “anka” är det vissa kriterier som återkommer. I det här fallet har jag inte läst någonstans något citat av hela villkoren, bara avhuggna meningar.
Vanligtvis när det blir storm kring något är det väldigt få som går till källorna och undersöker vad som egentligen står. I det här fallet är det lätt eftersom det på varje sida hos Facebook finns en länk till “Terms”.
Det har klagats på att villkoren är ett 13-sidigt snårigt dokument. Men om man vill ta reda på villkoren för användarnas innehåll så står det klart och tydligt under rubriken “User Content Posted on the Site”. Det är två stycken långt. Texten är visserligen juridiskt snårig, men klarar man att hålla mer än en inskjuten bisats i minnet, så ska det inte vara några problem.
Kärnmeningen är så här:
“By posting User Content to any part of the Site, you automatically grant, and you represent and warrant that you have the right to grant, to the Company an irrevocable, perpetual, non-exclusive, transferable, fully paid, worldwide license (with the right to sublicense) to use, copy, publicly perform, publicly display, reformat, translate, excerpt (in whole or in part) and distribute such User Content for any purpose on or in connection with the Site or the promotion thereof, to prepare derivative works of, or incorporate into other works, such User Content, and to grant and authorize sublicenses of the foregoing. ”

Det intressanta i den meningen är:
“distribute such User Content for any purpose on or in connection with the Site or the promotion thereof”

Alltså, Facebook vill ha rätten att hantera material på sajten enligt idén om att användarna är sammankopplade och kan komma åt andras material.

Det tveksamma är väl möjligtvis avslutningen om att material kan komma att hamna i reklamsammahang (så som jag tolkar det).

De skriver även så här i villkoren:
“We respect the intellectual property rights of others”

Ta en sådan grej som the SuperWall. Där lägger folk in eget material för att publiceras och visas för andra användare. Det kan komma att bli åtkomligt för sådana man inte tänkt sig. Om applikationen SuperWall är gjord av en tredjepart (vilket är själva idén med Facebook; andra ska kunna utveckla) så måste Facebook ha möjlighet att ge denna tredjepart rätt, att via sina servrar hantera användarnas material, annars funkar inte applikationen. Ganska självklart i mina ögon sett.

Så som jag tolkar villkoren finns det inget där som säger att Facebook har rätt ta till exempel en användares bild och sälja den vidare som en unik bild till exempelvis en nyhetstjänst som inte har någon som helst koppling till Facebooks funktioner. Om någon annan hittar eller tolkar villkorstext annorlunda är jag tacksam för kommentarer om det.

När TT går ut med sitt telegram att 400 000 svenskar skrivit över rätten för sitt material till företaget Facebook är det tveksamt om det är sant, med andra ord. Många anser att TT alltid har rätt, men så är inte fallet. Däremot blir ofta saker publicerade via TT en allmän sanning, även om den är osann, eftersom så många medier publicerar materialet och det oerhört sällan kommer rättelser.

Jag läser sällan själv villkoren när jag ansluter mig till en tjänst, och det tror jag inte många andra gör heller. Ibland skriver jag om villkor för vissa tjänster och då får jag naturligtvis läsa dem.
De här villkoren som Facebook har skiljer sig inte mycket från andra tjänster jag läst villkoren hos. De är amerikaniserade och verkar vara till för att till varje pris undvika stämningar i domstol. Det är starkt tveksamt om villkoren gäller för svenskar. Avtalsjuridiken är ganska hård när det gäller att bekräfta avtals giltighet och i Sverige är vissa typer av avtalsvillkor dessutom oskäliga så att de inte gäller även om någon tydligt visat att de gått med på dem.
Avtal via knappar man trycker på är mycket svaga. Det är i stort sett omöjligt att bevisa att någon person tryckt på knappen, läst villkoren eller haft möjlighet att förstå villkoren. I de här fallet är de ju på engelska, så det gör ju saken ändå mera otydlig för avtalsparten.
Men om avtalet är giltigt i Sverige eller inte spelar mindre roll om företaget inte finns representerat som juridisk person i Sverige. Det går inte stämma någon part här, enligt svenska förhållanden, helt enkelt.

Gör som jag, var tveksam till det mesta och lek med Facebook, utan att lägga ut sånt som man inte kan stå på gatan och visa upp för hela stan. Facebook kan man betrakta som e-post - vidöppet och tillgängligt för alla. Har man inget starkt integritetskänsligt material på Facebook, kan man inte heller drabbas av något.
Den som använder Facebook för fantastiska foton som man vill skydda, riskerar mest att alla människor som använder Facebook snor bilderna. Att Facebook-företaget skulle sno dem bedömer jag som en högoddsare.
Om det händer är det samma sak som ett virtuellt självmord på företaget. De är opinionskänsliga nämligen.

© Tomas Carlsson 2007-10-28