Textarkiv ©Tomas Carlsson

Sprickande IT-bubblor har alla hört talas om. Men vad kallar man motsatsen? IT-startgas?

Jag tror att nya operativsystemet Windows 7 kan vara just startgas för IT-branschen. Då tänker jag på den entusiasm som finns kring den nya produkten. Många och stora företag och organisationer funderar på allvar att lämna Windows XP nu och växla till Windows 7. Sannolikt är det stabiliteten och att systemet kräver mindre av hårdvaran än Vista, som gör det intressant.
En sak är klar - IT-konsulterna kommer att gå bra nu. De som ska hjälpa företagen med övergången, anpassningen och utbildningen. Nästa steg är att utvecklarna får fart och gör nya spännande applikationer som utnyttjar de nya möjligheterna i systemen. Steg tre är då att företagen börjar använda de nya applikationerna och om de är bra så gör de också bättre affärer.

Tittar vi bakåt så hade vi konkjunkturmässigt en uppgång när Windows 98 dök upp. Allt störtdök i samma veva runt millenieskiftet som Windows Millenium dök upp. Sen började en ny uppgång när Windows XP äntrade scenen. Nytt ras i samband med att Windows Vista dök upp.
Allt detta kan naturligtvis vara ett sammanträffande. Men med tanke på att Windows XP finns installerat i hundratals miljoner datorer över hela världen, är varje lyckad lansering från Microsoft också en viktig faktor för hela IT-industrin.
Läs min test av Windows 7 i tidningen Ny Teknik. Och läs också om hur de stora organisationerna resonerar.

© Tomas Carlsson 2009-10-23

PS: Så här skrev jag om Vista.
Här är en annan artikel jag skrev om Vista.
Den som vill gå ännu längre tillbaka i tiden hittar här vad jag skrev om Windows XP.
Fakta-arkeologerna kan gå tillbaka till it-bubblans sprickdagar och läsa vad jag skrev om Windows Millenium, Windows NT 5.

Upphovsrätten till intellektuella verk; musik, böcker, konst, osv, ska kortas eller slopas anser anti-upphovsrättslobbyn. Nu senast i en debattartikeln i DN.

“Den intellektulla upphovsrätten är inte nödvändig för att skapa samhällsekonomiska vinster…Den är inte heller nödvändig för att öka mängden av innovationer.”, säger forskaren Magnus Wiberg i artikeln “Fildelning kan vara bra för samhällsekonomin”.

Han avslutar med syntesen: “Om nu copyright- och patentlagstiftningen mot förmodan verkligen ökar innovationstakten genom att höja lönsamheten i produktionen, varför har det då producerats kommersiella varor och tjänster i tusentals år i total frånvaro av sådan lagstiftning?”

Det hela påminner mig om kommunistivrarnas drömmar om ett samhälle där ingen fick tjäna för mycket, alla skulle dela på alla resurser och hela folket skulle vara en enda maskinell massa. Det har gått ganska dåligt för dessa samhällen. Framfötter, kreativitet och samhällsutveckling trycks tillbaka i sådana samhällen. Förtryck har följt av kontrollmaktens missbruk. Intellektuella med aparta åsikter har deporterats till saltgruvorna. Den fria åsiktsbildningen utraderats.

Magnus Wibergs undran om varför det har producerats i tusentals år utan upphovsrättslagstiftning innehåller felaktiga påstående.

1. Det har tidigare inte producerats en mikrodel av det som produceras nu.
2. Det har inte tidigare gått att distribuera verk (och sälja dem) ens en pyttedel av vad som är möjligt nu.

Det låter väldigt konstigt när man tänker på hur det gick till på 1400-talet när någon gjort ett verk (om de ens hade tid under en 12-timmars arbetsdag på fälten). Sannolikheten att bli känd var minimal. Sannolikheten att få det tryckt var minimal . Möjligheten att distribuera var ytterst begränsad. Det är anledningen till att antalet verk idag ökar dubbel-logaritmiskt när vi har mera tid, bättre kanaler och enklare teknik.

Om ett intellektuellt verk har hög attraktionskraft är det också kommersiellt gångbart. Om det inte är det, är det heller inte säljbart.
Ta musik till exempel. Den som skapar en komposition som folk åtrår och vill njuta av, har också möjlighet till framgång rent materiellt. Utan upphovsrätt begränsas den möjligheten starkt.

Varför skriver inte antiupphovsrättslobbyn egna låtar att njuta av om verken inte har något ekonomiskt värde för dem?
Det finns ingen lag som tvingar en verkskapare att ta betalt. Gör egna verk som är lika bra som de idag åtrådda verken! När tillräckligt många gör sådana verk och sprider dem gratis försvinner marknaden för de upphovsrättsägare som vill ha betalt för sina verk. Det är det som är marknadsekonomi. Planekonomi och kommunism är att ta ifrån andra deras rättigheter och dela ut dem till alla andra.

Det är därför jag undrar om inte piratpartiet är det nya kommunistpartiet. De kan inte se möjligheten att själva skapa något och sprida fritt. De ser bara möjligheten att utnyttja andras skapande för sina egna syften. Med marknadsekonomiskt tänkande hade de konkurrerat ut höga priser på verk. Väldigt få antiupphovsrättslobbyister är dock kreatörer med framgång.

Faktum är att massor av människor idag skapar verk och sprider fritt. De konsumeras och ger njutning för massorna. Titta på youtube, titta på flickr. Men så fort ett verk når en sådan punkt där det blir så populärt att det blir möjligt för skaparen att göra sig en karriär, då vill skaparen också utnyttja den möjligheten. På samma sätt som 1970-talets kommunister, de som gjort karriär och blivit rika, idag är mera åt det borgerliga hållet i sin inställning till fördelningen av samhällsresurser. Jag tror det ligger i den mänsklig naturen att vilja förbättra sin tillvaro materiellt sett.

Upphovsrätten behövs för att behålla möjligheten att nå framgång för kreativa människor. Fildelning och annat är bra marknadsföring för dessa människor. Men de måste få ha kvar möjligheten att ta betalt för konsumtion av deras verk.

Det är istället betalmodellerna som måste balanseras. Varje skapare av ett verk tjänar lika mycket på 100 kronor x 1000, som på 10 kronor x 10 000.. Legal fildelning är då fortsättningen på den inledande virala marknadsföringen där vänner tipsar vänner. Legal fildelning är inte fri fildelning. Det är fildelning där konsumenten betalar, men lägre summor och kanske i bulk, dvs månadsprenumeration.

©Tomas Carlsson - 2009-06-10

Det är inte lätt att få tag på jurister som vill prata i en fråga med utgångspunkt från andra än varumärkesägare. När jag jagade advokater för ett uttalande om länsrättens dom som gynnade vägverkets rätt att ta tillbaka registreringsplåtarna med GOOGLE på, ville de inte förknippas med fallet.

Min tolkning är att de bedömde domen som felaktig och att privatpersonen borde ha rätt att behålla skyltarna. Ett sådant uttalande skulle riskera att Google inte skulle anlita just den advokatbyrån.

I korthet: En person i Helsingborg har ansökt och fått beviljat att ha GOOGLE som registreringsbeteckning på bilen. Företaget Google Sweden kontaktade vägverket och krävde att de återkallade skyltar. Det gjorde vägverket - vilket de flesta förvaltningsjurister jag pratat med de senaste åren anser inte går. I förvaltningslagen finns nämligen en bestämmelse om att beslut som är gynnande för en enskild person inte får ändras till nackdel.

Till slut fick jag tag på duktiga jurister kopplade till universitetsväsendet utan kommersiella kopplingar till marknaden för varumärkesskydd. De tyckte att domskälen var märkligt formulerade.

Men vem skyddar dem som har rättigheter i strid mot en varumärkesägares krav? Utan egentligen veta, misstänker jag att det finns massvis av duktiga advokater som kan försvara ett varumärke, men betydligt färre som är duktiga på att försvara rätten att använda en beteckning på lagligt sätt när varumärkesägare klagar.

Artikeln heter Googlebilen finns inte mer och är publicerad hos Realtid.se.

Jag skrev ett annat blogginlägg om saken när ärendet seglade upp för ett par år sedan. Det heter Google bussade på vägverket.

Här finns varumärkeslagen. Här finns varumärkesregistret.

©Tomas Carlsson 2009-02-04

Att kopiera en film kostar: en dator, ett kopieringsproogram, ett koperingsmedia och el, samt internetuppkoppling kanske för att ladda hem filmen. därtill kommer tid och värderar man sin egen fritid kostar det också exakt den summan i krångel i kopieringstekniken, mm.

Att sprida en film som en “pirat” innebär också kostnader. Och de flesta spridningspirater gör det inte i något slags ideelt syfte. De tjänar i form av att de bidrar till volymen av spritt material coh därmed också kan ta hem eller få kopior av andra i gengäld och därigenom få tillgång till material de inte annars skulle ha tillgång till.

Inom andra områden är kopiering av immateriella värden också förknippat kostnader och utbyte. En hundralapp är en slags immateriellt värde eftersom själva mediet inte motsvarar det utbyte man kan få av själva innehållet: siffrorna 100 kr.
Att kopiera 1000 hundralappar innebär en ringa kostnad i förhållande till utväxlingen, och mera ringa ju högre värde på sedlarna man kopierar.
Det är ingen som har några synpunkter på att staten anser sig ha upphovsrätt att producera sedlar, eftersom var och en har intresse av att det inte kopieras hejvilt för att inte intjänade pengarna skall sjunka i värde. Till slut skulle det monetära systemet få hög inflation.

Alltså acceptar alla att upphovsrätt på just sedlar vidmaktshålls med den striktaste kontroll. Om alla människor skulle vara upphovsrättsägare till film, musik, text och andra sådana immateriallet värden som de har egenintresse av, så tror jag inte att upprördheten över upphovsrättslagarna skulle vara lika spridd. Tvärtom.

Exempelvis kunde man börja avlöna folk med inteckningar i upphovsrättsskyddat material. Istället för 20 000 kronor i månadslön så får du 0,05 procent av intäkterna på Gessles nästa cd.

Då skulle det vara kul att se hur saker utvecklade sig för “spridarna” som gratis tillhandahåller det som ägarna tänkt sig att köpa bröd och smör för.

©Tomas Carlsson 2008-12-02

Att sälja sin gamla soffa på Blocket.se är inget brott. Men många har upptäckt att det går att sälja båda det ena och andra, och snart är det en affärsverksamhet. Titta på alla loppisar som växer fram. Här och var står det fyndgrejer och dräller. Det är inte få som köper på sig och några timmar senare lägger ut en annons på Tradera, Blocket, eller någon av de andra säljsidorna.
Det har också Skatteverket upptäckt och därför skaffar de mer och mer avancerad utrustning och verktyg för att hitta storsäljarna, de som samtidigt inte skattar för sina intäkter.
Med sina digitala spindlar kan de sniffa av sajter, eller till och med webben som sådan, efter misstänkt aktivitet.
Speciella analysprogram är sedan till hjälp för att skapa en bild av hur en viss person är aktiv på nätet och vilka intäkter det kan handla om. Efter en jämförelse med vad personen deklarerat tas beslut om det ska bli revision eller inte.
Vill du veta mer så har jag har skrivit en artikel om det hos Ny Teknik. Artikeln heter Skattespindlar hittar miljoner.

© Tomas Carlsson 2008-10-31, reviderat 208-11-01.

Bättre sätt att framkalla paranoia finns nog inte. Installerade spionprogrammet Spector Pro på en bärbar dator. Sen testade jag att spionera på mig själv. När jag såg att i princip allt jag gjorde vid datorn kunde återkallas av den som installerat programmet blev jag, hmm, mörkrädd.
1. Om någon installerat ett sådant program utan att jag vet det på någon av mina datorer så har jag inga hemligheter längre. Password till banken, ja, allt syns tydligt och klart.
2. När jag avinstallerat det, hur vet jag att det inte finns någon liten rest kvar någonstans, en rest som den med rätt kunskaper kan utnyttja för att kompromentera datorn. Hej, hej, CIA, typ.
Så jag “slängde” datorn, dvs gav den som lekdator till min lilla dotter. Tur att den inte var helt ny och dyr.

Jag har skrivit om Spector Pro här:
Chefens bästa spionprogram i tidningen Ny Teknik.

© Tomas Carlsson 2008-08-28

Växla till ett Matrix-liv med dina jobbaktiviteter i virtuella världar så slipper du skatten.
Nä, så enkelt är det inte. Skattelagarna är utformade så att man alltid ska betala skatt oavsett om pengarna kommer från Second Life eller “first life”.
Utan tvekan verkar det gå att försörja sig i de virtuella världarna, men det är inte utan att jobba hårt. Fördelen med att t ex tillverka kläder och sälja är att varje kopia inte kräver något merarbete i den virtuella affären eller fabriken.
När jag undersökte skatteverkets nosande på Second Life med flera och skrev artikeln “Svenska staten stoppar virtuella skatteparadis” var det lite av en svindlande känsla att tänka framåt på hur nationer kan komma att luckras upp.
Tänk dig att väldigt många börjar använda virtuella världar i sitt yrke. De låtsaspengar som där flödar kan du omvandla till riktiga pengar via en utbetalning från företaget som tillhandahåller den virtuella världen. Utbetalningen skulle i princip kunna göras i vilket skatteparadis som helst. I förlängningen har svenska staten få eller om ens någon möjlighet att skaffa insyn i dessa ekonomiska förehavande, så som världen idag är uppdelat i nationellt avgränsade juridiska områden.
Fantisera gärna om hur detta kan påverka världen och hur myndigheter kanske måste samarbeta globalt på ett helt annat sätt än tidigare. Och att det kanske kommer att krävas globala myndigheter som fattar beslut långt, långt från vår verklighet här i Sverige.
Eller kan myndigheterna släppa inkomster fria om de eminerar från en virtuell värld? Eller lägga skatten på ip-trafiken istället?
Just nu rör det sig om småsummor i jämförelse med “real life”, så det vore inte orimligt att sådan skattekontroll bedöms som kontraproduktiv eftersom det kostar mera att ha översyn, än vad det går att få in i skattepengar.
Men växer det så kommer något att hända, det är jag övertygad om. Något ont ur demokratisynpunkt. Något som har med statlig kontroll av ip-trafik att göra.

©Tomas Carlsson 2008-06-11

För flera år sedan registrerade jag mig på Google AdSense. Jag både skriver om bloggar och håller kurser om bloggning, så det var helt enkelt tvunget att sätta sig in i tekniken.
På den här bloggen la jag in ett litet annonsblock på en inte alltför framträdande plats. Men det började ticka lite smått i pengaräknaren på mitt annonskonto hos Google. Mera tick desto oftare det kom nya inlägg till bloggen.
För ett par månader sedan, dvs efter flera år, ramlade det in en check på drygt 600 kronor. Jag hade uppnått den magiska gränsen 100 US-dollar, vilket är den nivå man måste upp till innan det betalas ut några pengar.
Det var extremt krångligt att få ut pengarna, för min bank fick skicka iväg checken för verifiering och sedan kostade det dessutom 150 kronor i uttagsavgift eftersom det gällde en utlandsbank.
Men efter några veckor kom pengarna, och de gick rakt in i min lilla frilansfirma - för jag har ju tjänat pengarna genom att blogga kring min journalistik. Det slog mig dock hur enkelt jag hade kunnat plocka ut pengarna till mitt privatkonto istället. Och det slog mig att det nog slår andra också. Kollade med Skatteverket, och jodå, de jagar AdSense-annonsörer.

Det är som mest några hundra som läser den här bloggen om dagen. Hur mycket pengar tjänar då inte aktiva bloggare med tusentals eller tiotusentals besökare om dagen? Och man kan fråga sig var den lagliga och moraliska gränsen går för när intäkterna ska redovisas som näringsverksamhet. Enligt skatteverket från första kronan.

Du bloggare, och härmed också näringsidkare, redovisar du dina adsense- och affiliate-intäkter i näringsverksamhet och skattar för det?

Jag har skrivit om detta i Få bloggare skattar för Googleintäkter hos Ny Teknik.

© Tomas Carlsson 2008-04-14

Många gjorde sig lustiga över att Google Translate i sin introduktion av svenska som ett av översättningsspråken, inte var helt felfritt. Visst blir det kul att översätta från svenska till kinesiska och sedan tillbaka, men man glömmer att vissa språk har ett annorlunda sätt att säga saker på. Finska har exempelvis inga genus. Då blir det svårt att översätta tillbaka, det är självklart. Annars är en rolig fredagslek att översätta från svenska till ett annat språk, till ett tredje och fjärde och sedan tillbaka till svenska igen. Det blir som viskleken när den första i ringen säger en mening i örat på nästa, som viskar vidare och när sista man sedan säger sin mening är den helt galen. Lek, som sagt.
Nu allvar:
Istället, när jag själv också tänkt efter lite, är det väldigt värdefullt att det nu går att förstå webbsidor eller text på språk som man tidigare inte skulle drömma om att förstå.
Det kommer att påverka vårt samhälle. Som Fredrik Hären så vist påpekat under sin föreläsning på Kunskapens dag (youtube) så lever vi i en del av världen som bara förstår oss själva, medan stora delar av Asien och Afrika både förstår oss och sig själva.
Det händer mycket i Korea, Kina, Taiwan och andra länder “over there”, men vi har inte en susning. Förvånat noterade folk nyligen hur stora Huawei - Kinas svar på Ericsson - är och kommer att bli. Nu sitter massor av svenskar med mobilt bredband med ett modem från Huawei, men ingen förstår riktigt att det egentligen är på bekostnad av Ericsson och SonyEricsson, som då INTE är leverantör av dessa massprodukter.
Om vi läst lite mera på affärssidorna i asiatiska webbtidningar, så hade vi vetat och också kanske fått ideer om sätt att hänga med i deras utveckling - för den går fort.
Nu går det - med Google Translate - som bland annat översätter från mandarin (kinesiska) till svenska.
Det blir yxigt ibland, men det blir begripligt.

Här är tio sätt att använda gratis översättningstjänster:
1. Följ med i media via webbtidningar i länder där språket inte ens har våra bokstäver. Kolla in t ex IT-sidorna i Koreanska tidningar. (indiska tidningar, där det händer mycket, är ofta engelskspråkiga).
2. Korrespondera med kollegor i din bransch som du tidigare inte kunnat diskutera med. Gå med på e-postlistor som är betydelsefulla i denna del av världen. Tipsa dem om Google Translate, och nämn att du använder det, så blir dina värsta grodor förlåtna.
3. Lägg in automatiska översättningsfunktioner på din egen hemsida, så att andra länders besökare enkelt kan läsa dem. Google Translate har ett verktyg för detta.
4. Sök avgränsat med Googles sökfunktion i Translate så att bara resultat på ett visst språk visas. Du blir förvånad över hur olika nyheterna kan vara där jämfört med här.
5. Lägg in en knapp i bokmärkeslisten i webbläsaren för att snabbt översätta text du markerat på en sida.
6. Slå upp enstaka ord i “uppslagsverket” som finns hos Google Translate.
7. Nätflirta jorden runt. Äktenskapsmarknaden för Västvärlden har plötsligt mångdubblats.
8. Reseplanera. Du hittar mera genuina attraktioner när du tittar i information för inhemska turister i det land du ska åka till.
9. Lär dig ett nytt språk. Du och en vän kan börja korrespondera på exempelvis ryska. Om ett år kan ni språket halvflytande.
10. Imponera på chefen. Översätt den senaste rapporten du producerat till mandarin. “Jag tyckte det var lika bra att göra det i farten eftersom Kina är en så stor marknad och de kanske hittar den då på nätet och köper från oss”.

Jag har skrivit om Google Translates lansering hos Realtid.se i artikeln Nu kan du kinesiska.

© Tomas Carlsson 2008-05-13

1200 av de smartaste och mest engagerade it-teknikerna från hela världen samlas tre gånger om året för att konferera dagen och natten lång när IETF, Internet Engineering Task Force, har sina träffar. Nu senaste var det i Vancouver, Kanada och jag hade möjlighet att vara med. IETF utvecklar ny internetteknik och gör dem till standarder.
Det intressanta är kombinationen av styrning och distribuerad makt. Alla får vara med, men blir inte tagna på allvar förrän kunskapsnivån nått en anständig höjd. Den som inte läst på och är insatt avslöjas fort. Samtidigt kan de som verkligen är insatta länge och väl diskutera rena hårklyverifrågor om formuleringar i de färdiga dokumentationerna.

Här är en analys jag skrivit på engelska: The Unique Political Soul of the IETF.

Här är ett porträtt på en trevlig kille från en annorlunda del av IT-världen: An Interview with ISOC Fellow Subramanian Moonesamy.

Lite bilder blev det också. Sällan har jag sett ett så välutvecklat laptop-missbruk, vilket framgår av mitt Flickr-set Vancouver_IETF.

Dens om är intresserad av Vancouver och stadens charm tittar på setet Vancouver This Is. Bland annat hittade jag en helt underbar liten ö under en gigantisk bro och på den ön fanns det två mycket speciella och fina mikrobryggerier.

©Tomas Carlsson 2008-02-28

Innan filmen om Arn kom tänkte jag att den måste vara svår att filma eftersom själva storyn är så tunn och boken egentligen handlar om att beskriva ett historiskt skeende när marknadsekonomin byggdes upp i Sverige.
Nu har jag hört flera personer berätta om att filmen är precis så tråkig som jag förväntat mig och dessutom har filmen sågats rejält i flera tidningar. Pekoral, urusel, för lång och dålig dialog är några av tillmälena.
Så då är jag varnad. Men de som inte är varnade och lägger pengar på ett biobesök, måste ju kunna klaga. Om filmen nu marknadsförs som en av de största filmsatsningarna borde ju Allmänna Reklamationsnämnden, ARN, kunna ta sig an fallet. På ett ridderligt sätt får man hoppas.

© Tomas Carlsson 1150-01-10

I artikeln Ulf Adelsohn kritiserar SVD säger den förre moderatledare att han bojkottar tidningen genom att göra ett uppehåll i sin prenumeration.
Adelsohn är styrelseledamot för SJ AB, ett av de företag i Sverige som minst av alla verkar bry sig om sina kunder. Och ett av de statliga monopol som tillsammans med Telia och Posten verkar ha lyckats bevara den arroganta attityden till kunderna från eran då folket fanns för staten och inte tvärtom.
Ulf Adelsohn har till mig uttryckt ett totalt oförstående för ilska och missnöje med hur totalt respektlöst SJ:s kunder behandlas. Alla känner till SJ:s dåliga förmåga att leverera det som står på kontraktet/biljetten, men också hur totalt hopplöst det kan vara att försöka få någon service när det verkligen behövs. Exempelvis på en station när tåget är försenat och någon nitisk tjänsteman stänger väntsalarna och kör ut folk i femtongradig kyla.
Och för Adelsohn är det okay att bryta mot konsumentlagarna och kompensera kunder med rabattkuponger som bara gäller i tågens restaurangvagnar. Och han kan göra så av en enda anledning: det är omöjligt att bojkotta SJ.
När nu morgontidningen inte dimper ner i lådan varje morgon hemma hos familjen Adelsohn, så föreslår jag att den tiden istället används att komma på bra sätt att förbättra kundservicen i det företag han är ytterst ansvarig för. Ett företag som berör nästan varenda person i det här landet.

©Tomas Carlsson 2007-12-18

Kan en prostituerad ha rätt? Det är den genomgående frågan som ställs av Petra Östergren i hennes bok Porr, horor och feminister.
Petra vänder sig mot radikala feminister som inte tar “sexarbetare” på allvar och därmed förmedlar en förenklad och utplattad syn på prostituerade. Bara genom att förstå att det inom området även finns starka och självmedvetna kvinnor kan man förhindra vidare spridning av bilden av kvinnan som offer.
Boken kan på det sättet ses som ett viktigt och klarsynt inlägg i debatten om jämställdhet. Den blir en motkraft till dem som vill omyndigförklara de röster som kommer från det tabubelagda yrket som “sexarbetare” bedriver. Radikala feminister vägrar tro på att det är ett komplext område som kan innehålla allt från affärsmässiga företagare till ofrivilliga offer. Det menar Petra Östergren är en starkt förenklad och kontraproduktiv syn. Det tabubelägger området och skuldbelägger gruppen, vilket i sin tur skickar dem in i en gråzon där det inte går att få insyn. Det i sin tur är inte alls till hjälp för dem som hamnat där ofrivilligt och verkligen är offer.
Person efter person vittnar om hur sexarbete inte alls behöver vara jättehemskt och något man tar till som absolut sista utväg. Det är kvinnor som lider mera av samhällets syn på att sexuella tjänster byts mot pengar, än av att faktiska utföra jobbet. En kvinna vittnar om att hon är mera rädd för att släkt och vänner ska få reda på vad hon sysslar med, än att råka ut för våld i jobbet.
Genomgående ges en insyn där man successivt förstår att dessa kvinnor som intervjuas anser att de har kontroll och att det är torskarna som är offer i deras värld. Som läsare förbluffas man även över hur dessa kvinnor driver sin verksamhet enligt samma tankesätt som vilken småföretagare som helst. De planerar sin arbetstid, de har budget och en del vill till och med betala skatt för att göra rätt för sig i samhället.
Det kan vara svårt att först, ja för vissa är det nog omöjligt, men man måste inte utgå ifrån sig själv och sina känslor, för att acceptera att andra kan ha ett annat synsätt på det de sysslar med, än vad man själv skulle ha haft i den situationen.
Petra Östergren redogör för hur hon först fallit för de radikala feministernas argument och själv bidragit till att sprida bilden av kvinnan som ett hjälplöst offer. Men genom att studera, göra grundlig research och verkligen undersöka hur det ser ut i verkligheten har hon fått en annan, mera komplex, bild av kvinnor i sexbranschen.
Man må tycka vad man vill om dem som har sex som jobb, men Petra Östergren har onekligen en poäng. Det är först när vi betraktar och behandlar dessa kvinnor som myndiga och med möjlighet till fria val, som vi också kan förändra bilden av kvinnor till de handlingskraftiga individer de är.
Bara det faktum att alla kvinnor i kris inte blir prostituerade, utan väljer andra sätt att lösa sin situation, är bevis nog för att man inte behöver vara i sexbranschen som lösning på sina problem.
Prostitutionsprojektet i Malmö på 1980-talet, lyckades bra med att få bort flickor från gatan, tack vare synen på dem som individer med val. Genom att erbjuda dem alternativ, minskade antalet rejält. Alla gick inte att få bort från prostitution, vilket sannolikt hänger samman med att de inte ville, de gjorde valet att stanna kvar.
Typiskt för den här typen av böcker är att de förmedlar uppgifter som kan vara svåra att ta till sig och erkänna. Det leder till att det nya tankesättet nästan helt förtigs i debatten. Konstigt nog har dock inte boken utsatts för riktigt hårda angrepp, vilket jag tror hänger samman med att den är skriven av en kvinna - och en som uppenbarligen inte har några som helst likheter med ett offer. Hade den varit skriven av en prostituerad så hade den setts som ett försvarstal, och enligt alla Freuds och Jungs principer förkastats totalt.
Man kan bara fantisera om hur den hade tagits emot om den hade varit skriven av en forskare av manligt kön.
Sådant är klimatet just nu. Man kan hoppas att den här typen av litteratur blir droppar som sakta urholkar stenen. Att fler vågar diskutera frågorna i mera komplexa termer där det inte finns bara en enda svart/vit sanning.

© Tomas Carlsson 2007-11-07

Folk är upprörda över villkoren de godkänt hos Facebook. De menar att det inte går att läsa en massa villkor och att det är för snårigt. Nu känner de sig lurade och kräver att Facebook ändrar sina villkor.
Frågan är om det går. Villkoren i det här fallet är till för att Facebook ska fungera så som Facebook gör. Nämligen att länka till material mellan användare. Att publicera en användares material på en annan användares profil och News feed.
Så tolkar jag villkoren i alla fall. Häng me:

Jag har hört det där snacket i en vecka nu om att Facebook är ont, för att de har villkor som innebär att de äger allt material som användarna lägger upp där.
När jag vädrar en “anka” är det vissa kriterier som återkommer. I det här fallet har jag inte läst någonstans något citat av hela villkoren, bara avhuggna meningar.
Vanligtvis när det blir storm kring något är det väldigt få som går till källorna och undersöker vad som egentligen står. I det här fallet är det lätt eftersom det på varje sida hos Facebook finns en länk till “Terms”.
Det har klagats på att villkoren är ett 13-sidigt snårigt dokument. Men om man vill ta reda på villkoren för användarnas innehåll så står det klart och tydligt under rubriken “User Content Posted on the Site”. Det är två stycken långt. Texten är visserligen juridiskt snårig, men klarar man att hålla mer än en inskjuten bisats i minnet, så ska det inte vara några problem.
Kärnmeningen är så här:
“By posting User Content to any part of the Site, you automatically grant, and you represent and warrant that you have the right to grant, to the Company an irrevocable, perpetual, non-exclusive, transferable, fully paid, worldwide license (with the right to sublicense) to use, copy, publicly perform, publicly display, reformat, translate, excerpt (in whole or in part) and distribute such User Content for any purpose on or in connection with the Site or the promotion thereof, to prepare derivative works of, or incorporate into other works, such User Content, and to grant and authorize sublicenses of the foregoing. ”

Det intressanta i den meningen är:
“distribute such User Content for any purpose on or in connection with the Site or the promotion thereof”

Alltså, Facebook vill ha rätten att hantera material på sajten enligt idén om att användarna är sammankopplade och kan komma åt andras material.

Det tveksamma är väl möjligtvis avslutningen om att material kan komma att hamna i reklamsammahang (så som jag tolkar det).

De skriver även så här i villkoren:
“We respect the intellectual property rights of others”

Ta en sådan grej som the SuperWall. Där lägger folk in eget material för att publiceras och visas för andra användare. Det kan komma att bli åtkomligt för sådana man inte tänkt sig. Om applikationen SuperWall är gjord av en tredjepart (vilket är själva idén med Facebook; andra ska kunna utveckla) så måste Facebook ha möjlighet att ge denna tredjepart rätt, att via sina servrar hantera användarnas material, annars funkar inte applikationen. Ganska självklart i mina ögon sett.

Så som jag tolkar villkoren finns det inget där som säger att Facebook har rätt ta till exempel en användares bild och sälja den vidare som en unik bild till exempelvis en nyhetstjänst som inte har någon som helst koppling till Facebooks funktioner. Om någon annan hittar eller tolkar villkorstext annorlunda är jag tacksam för kommentarer om det.

När TT går ut med sitt telegram att 400 000 svenskar skrivit över rätten för sitt material till företaget Facebook är det tveksamt om det är sant, med andra ord. Många anser att TT alltid har rätt, men så är inte fallet. Däremot blir ofta saker publicerade via TT en allmän sanning, även om den är osann, eftersom så många medier publicerar materialet och det oerhört sällan kommer rättelser.

Jag läser sällan själv villkoren när jag ansluter mig till en tjänst, och det tror jag inte många andra gör heller. Ibland skriver jag om villkor för vissa tjänster och då får jag naturligtvis läsa dem.
De här villkoren som Facebook har skiljer sig inte mycket från andra tjänster jag läst villkoren hos. De är amerikaniserade och verkar vara till för att till varje pris undvika stämningar i domstol. Det är starkt tveksamt om villkoren gäller för svenskar. Avtalsjuridiken är ganska hård när det gäller att bekräfta avtals giltighet och i Sverige är vissa typer av avtalsvillkor dessutom oskäliga så att de inte gäller även om någon tydligt visat att de gått med på dem.
Avtal via knappar man trycker på är mycket svaga. Det är i stort sett omöjligt att bevisa att någon person tryckt på knappen, läst villkoren eller haft möjlighet att förstå villkoren. I de här fallet är de ju på engelska, så det gör ju saken ändå mera otydlig för avtalsparten.
Men om avtalet är giltigt i Sverige eller inte spelar mindre roll om företaget inte finns representerat som juridisk person i Sverige. Det går inte stämma någon part här, enligt svenska förhållanden, helt enkelt.

Gör som jag, var tveksam till det mesta och lek med Facebook, utan att lägga ut sånt som man inte kan stå på gatan och visa upp för hela stan. Facebook kan man betrakta som e-post - vidöppet och tillgängligt för alla. Har man inget starkt integritetskänsligt material på Facebook, kan man inte heller drabbas av något.
Den som använder Facebook för fantastiska foton som man vill skydda, riskerar mest att alla människor som använder Facebook snor bilderna. Att Facebook-företaget skulle sno dem bedömer jag som en högoddsare.
Om det händer är det samma sak som ett virtuellt självmord på företaget. De är opinionskänsliga nämligen.

© Tomas Carlsson 2007-10-28

Kommer vägverket att sluta med personliga registreringsskyltar till bilar om Joakim Jardenberg vinner kampen om att få ha Google som märkning på sin mammas bil?
Det är åtminstone en rimlig gissning efter att ha läst Vägverkets senaste yttrande i frågan där de först gett lov att använda Google och sedan dragit tillbaka denna rätt, eventuellt i strid med förvaltningslagens bestämmelse att gynnande beslut inte får ändras i efterhand.

Jag har skrivit om saken på realtid.se i artikeln Fel igen av Vägverket när Google morrade

Själv vill jag ha en personlig bilskylt där det står:
HÅLL UT
Men det har jag inte råd med.
Är det inte ett jädrigt högt pris, 6000 kronor, bara för att få en skylt. Det kan inte stå i proportion till kostnaderna, känns det som. Vore intressant att se en uträkning på vad Vägverket får in på denna verksamhet, jämfört med vad de lägger ut.

© Tomas Carlsson 2007-09-21